Nytt år och vår dojo slår alldeles strax upp dörrarna för en ny termin.
Men hur är det? Vet vi vilka vi är som brukar åka till klubben flera gånger i veckan?
Idag kommer första porträttet av en av alla de som vi brukar springa på under träningsdagarna. Dags att bli mer personlig med Camilla Wieslander som började träna judo som 47-åring. Det är aldrig försent att börja träna judo.
Camilla har blått bälte och är på väg mot det bruna, sitter i styrelsen sedan några år tillbaka, sitter i PR/info-kommittén och är ansvarig för SISU-frågor i klubben. Vi ställde några frågor till denna minst sagt engagerade FJK-judokan.
Hur kom det sig att du började träna judo?
Först började min dotter Ida 2011/12, då satt hennes pappa varje lördag och tittade på. Han tänkte att jag måste ju börja för att förstå det jag pushar Ida att göra på träningar/ tävlingar. Sen blev det ” familjevecka” på judon hösten 2014 då blev det ju naturligt att det skulle vara jag som fick prova på...
Där fick jag nog en känsla att “Jaa man kanske skulle prova en träning, men då kom förslaget att man kunde komma tre gånger bara vi ” nya” föräldrar och prova på.
Sagt och gjort tre träningar blev det och vips så va jag inne på den ordinarie vuxenträningen måndagen den 3 nov 2014.
Minns att jag var helt slut, dålig kondition, överviktig och rädd för att bli kastad och resa sig upp typ tusen ggr...
31 dec blev mitt nyårslöfte att gå ner 20 kg under 2015 för att orka med denna sport och även vara en bra uke som inte satt i ett hörn efter uppvärmningen.
Var det inte svårt att börja med en helt ny sport som vuxen i ett gäng som du inte kände?
Nä det kändes inte jobbigt alls, men att ha utövat bollsporter i många år som barn/ ungdom, kände jag en väldig press att prestera på ett annat sätt. Jag satte tokhöga krav på mig själv från dag 1 och glömde av att inse att jag va nästan 47 år gammal, aldrig utövat kampsport innan och de jag tränade med hade gjort detta sen barnsben så jag kunde ju inte jämföra mig med dem.
Men tror ändå att min inre kamp att vilja bli som dem,kunna tekniker och vilja kunna göra dem lika bra som de andra har gjort att jag inte gav upp. Sen är jag väl lite burdus som tjej, har inte svårt med närkontakt med varken kille/ tjej.
Kände även att klubben hade en väldig fin sammanhållning från den minsta barngrupp upp till vuxengruppen även föräldrar utanför pratade med varandra, den sammanhållningen hade jag aldrig upplevt i mina gamla klubbar att alla var lika viktiga oavsett ålder och kunskap.
Vad är det som är så roligt med judo?
Tycker idag att Judo är en fantastisk sport som jag älskar lika mycket som jag kan vara livrädd för vad har jag gett mig in i, ångrar djupt att jag inte provade detta som liten, med bra kroppsträning, träning med olika åldrar, vikt och kön.
Även en kick att man kan göra en inre resa, se sig själv utvecklas och bli stark med sin identitet att man KAN lära sig en helt ny sport även på äldre dar om man bara vågar prova.
För att få mer vuxna som mig att testa judo är det nog bara att komma in på en träning
(tänker på barns föräldrar som sitter utanför och tittar på ) säga “att jag är nyfiken på detta och då som tränare och uke ta väl hand om dessa och låta dem få tid att komma in i det och att även se till att tjejer kan köra med samma kön första gångerna om de vill detta.
Har du något speciellt minne från din tid som judoka som du gärna återkommer till?
Jag har faktiskt två stycken starka minnen jag gärna delar med mig av,
På mina ” prova på” lektioner berättade tränaren att vi skulle prova på en teknik som låg på brunt bälte och jag förstod inte vad de menade med brunt bälte. Vi skulle gå sidledes och sen skulle jag kasta mig bakåt, ner på sidan och göra ett sidofall utåt. Första två gångerna lyckades jag helt otroligt att landa på sidan men tredje gången landade jag med axeln först och jag minns att jag trodde jag skulle svimma av smärta. Men jag bet ihop och lyckades klara av de sista 20 minutrarna på passet.
Men dagen efter på jobbet kunde jag bara använda högerarmen då det gjorde så fruktansvärt. Säga vad man vill om den idén att prova den där bruna tekniken, men jag vågade att prova iallafall. Efter det har jag stukat flera tår, fingrar och haft träningsvärk from hell men som man säger -Det som inte dödar det härdar!
Andra minnet var när jag skulle ta mitt orange bälte. Jag hade pluggat helt sjukt alla tekniker, namn, sett teknikerna på youtube, övat på klubben utöver mina ordinarie.träningar i säkert 2 månader, så jag kände mig redo ena stunden och gråtfärdig i nästa sekund.
Men när graderingsdagen kom blev jag där på morgonen farmor för första gången, så hela den dagen blev väldigt väldigt speciell.
Med en bra genomförd gradering på kvällen så kändes det även fint med alla fina komplimanger man fick när jag la ut en bild att jag hade faktiskt klarat av att ta orange bälte i Judo och blivit farmor på samma dag 10 dec 2015❤️
Vad önskar du dig mest just nu?
Vad jag önskar mig av 2020 är väl att jag kan fortsätta träna judo i den mån jag kan, då jag i maj 2018 åkte in akut på lasarettet med nack/ arm smärtor och fick till slut beskedet att jag hade diskbråck i nacken pga genetisk dålig rygg enligt magnetröntgen ( hade verkligen ingen aning om detta ) som tyvärr inte kommer försvinna av sig självt.
Med avrådan från min ” sista” ortoped (Suck!) att ej fortsätta träna judo kommer jag ändå försöka träna, men med försiktighet. Något som faktiskt går i judo.
